.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hela mitt liv har jag strävat efter en sak, och det är respekt.

Jag har försökt så länge nu, på så många olika sätt, och jag inser nu vad jag har gjort för fel.

Under hela grundskolan har jag gråtit öppet inför människor för att visa dom att jag går igenom något. Jag har skurit mig själv för att få människor att se att något är fel.

Jag ville att dom skulle märka hur jobbigt jag hade det, så att jag skulle bli märkt som "stark" och som en förebild. Jag ville ha respekt för att jag tog mig igenom hela skiten.

Men hur kan man ses som stark när man inte ens kan berätta vad som pågår? Och hur kan någon som skadar sig själv med flit vara en förebild för andra? Hur skulle jag kunna få respekt när jag inte ens respekterat mig själv?

Allt har blivit så klart nu den senaste tiden - om jag ska ha respekt måste jag visa respekt, inte bara mot andra, utan mot mig själv. Men hur respekterar man sig själv? Jo, genom att visa sin styrka genom att sträva efter sina mål. Genom att vara en förebild för andra, bry sig om framtida generationer, inte bara sig själv. Genom att inse sitt eget värde.

När man bemästrat dessa punkterna har man tjänat den respekt man får. Då spelar inte bakgrunden någon roll. 

 

Tjosan i trosan!
Nejmen Nellie då...

 

Varit i Lidköping hela dagen hos fina killen och haft det mysigt! Kom hem precis i tid för att se melodifestivalen som sög för övrigt...

Tänkte att jag ska ta mig en nattpromenad ute bland alla zombies med min hund, innan jag lägger mig ner med musik. Ska bli skönt att få tiden över till att känna sig nöjd innan man pluggar kemi heeela dagen imorgon. Nej, jag är inte "taggad" eller "hypad" eller "craycray" över tanken på att plugga ballhårt.

Menmen, sånt är livet. Just deal with it! Snart helg igen ändå...Typ...

Haft en extremt aktiv dag idag!

Vaknade runt kl 10 och började direkt ett träningspass som inkluderade crosstrainer 40 min och styrka (mage, rumpa). Efter det blev det att ta det lilla lugna i ett par timmar tills jag sprang ner på stan och mötte upp min kära kompis Jenny. Ett par byxor, en foundation, en melon och 4 timmar senare var jag äntligen hemma!

Ska man summera dagen så blir det 1500 kcal som lämnat min kropp!

Nu har jag lov folket! Ska försöka blogga och uppdatera så gott jag kan!

Förlåt för min superdåliga uppdatering, puss på er!

 

  

Så kommer ha svårt att blogga om jag vill få min drömkropp och få bra betyg.

Chao.

 

Varit sjuk idag, och var väldigt peppad på att bli frisk så att jag kunde börja träna igen, så har praktiskt taget bara vilat, ätit gott och försökt plugga... Jo förutom det där cprycket när jag började städa köket och stryka/hänga upp gardiner.

 

Ska nu PLUGGA SOM EN GALNING till historiaprovet imorgon. Har dragit ut på det till sista minuten - på riktigt!

Ha det bra!

Kom precis hem efter några underbara timmar i Gustavsvik - Äventyrsbadet! Trots några småbulor och skrapsår var det en utav de roligaste dagarna här i Karlskoga!

Nu tänkte jag att jag skulle träna ett tag, har sett fram emot att låta musiken spela i hörlurarna och bara stå där på crosstrainern och känna att mitt mål aldrig kommer vara omöjligt och att jag faktiskt gör det här - strävar efter mina mål. Och jag kommer nå dom en vacker dag, och kan inte vänta tills den dagen! 

Kör hårt nu, ju hårdare man kör, dästo närmare är jag målet!

 

 

Jag antar att det hela började för ungefär 12 månader sedan, då jag var med om en ganska traumatisk händelse (traumatiska händelser kan framkalla ätstörningar). Den kom att påverka mitt liv på många sätt och vis. 

 Dessutom var det mycket press på mig och min kropp under den tiden. Jag fick höra från alla håll och kanter att jag hade fått lite mer "former" och att jag borde träna. Trots att jag var nöjd med min kropp började jag tro på vad dom i min omgivning sa till mig, och jag började utveckla komplex framförallt över min rygg och mage, som jag fortfarande lever med än idag, tyvärr.

 Jag hatade att träna. Det var fruktansvärt tråkigt, och jag hade ofta problem med träningen då det gjorde väldigt ont i kroppen under övningarna (p.g.a. min potentiella diagnos-fibromyalgi). Jag valde att ta en enkel väg ut ur min "tjocka kropp".

 Det började ganska oskyldigt. Jag hörde mig själv säga nej till måltider, trots att jag var hungrig, och väntade flera dagar utan att äta något. Jag sa till alla att det var ett experiment jag höll på med, för att se hur midjemåttet påverkades av mängden mat man åt.

 Jag hade precis flyttat till Karlskoga då men bodde i Arvika under skoldagarna. Jag skulle börja gymnasiet i Karlskoga efter sommaren, och det var då som komplexen verkligen började kicka in. I min gamla klass var jag en utav de smalaste tjejerna, men i den nya staden var alla så smala, med perfekta kroppar och sunda ansikten. Jag skulle gjort vad som helst för att få en sån kropp, och det gjorde jag nästan.

 I slutet av 2012 började jag känna en otrolig ångest när jag åt. Att vara mätt var en förbannelse, och jag var konstant rädd för att bli tjock. Min målvikt sommaren 2012 hade varit 50 kg (=17,3 i BMI), och när jag nådde den genom självsvält någonstans i december blev min målvikt istället 45 kg... Då spårade det rejält.

 Jag visste att det tog alldeles för lång tid att gå ner i vikt med min lilla "diet", så istället för att bara ha ångest efter en måltid gjorde jag något åt det. Med hjälp av den nedersta delen av en röd tandborste kräktes jag efter varje måltid förutom skolluncherna som oftast bestod av sallad eller en liten portion mat som jag visste att jag inte kunde bli mätt på. 

 Jag minns fortfarande vilka låtar jag spelade högt på toaletten så att ingen hemma skulle höra mig hosta och spotta. Jag stannade ofta länge kvar på toaletten så att ögonen skulle få sin normala färg igen efter att tårarna runnit av ansträngningen. Genomsnittligt kräktes jag ungefär 3ggr/dag och vägde mig efter varje gång. Fick jag inte upp all mat jag ätit fick jag hemska tankar som "du borde straffa dig själv, du borde skära dig själv för det här", men jag drog gränsen där, jag tänkte inte gå tillbaka till att skada mig själv på det sättet igen.

 Det hela fick förstås konsekvenser. Jag började tappa hår, fick blåmärken av minsta lilla och var konstant trött då jag vaknade mitt i nätterna av mardrömmar. Ibland tyckte jag även att jag såg hur ögonfärgen bleknade.

 Jag dokumenterade min kropp varje dag genom bilder, och det var inte förän jag tog den här bilden som jag förstod att jag behövde hjälp (ursäkta den lättklädda bilden):