.

 

Jag antar att det hela började för ungefär 12 månader sedan, då jag var med om en ganska traumatisk händelse (traumatiska händelser kan framkalla ätstörningar). Den kom att påverka mitt liv på många sätt och vis. 

 Dessutom var det mycket press på mig och min kropp under den tiden. Jag fick höra från alla håll och kanter att jag hade fått lite mer "former" och att jag borde träna. Trots att jag var nöjd med min kropp började jag tro på vad dom i min omgivning sa till mig, och jag började utveckla komplex framförallt över min rygg och mage, som jag fortfarande lever med än idag, tyvärr.

 Jag hatade att träna. Det var fruktansvärt tråkigt, och jag hade ofta problem med träningen då det gjorde väldigt ont i kroppen under övningarna (p.g.a. min potentiella diagnos-fibromyalgi). Jag valde att ta en enkel väg ut ur min "tjocka kropp".

 Det började ganska oskyldigt. Jag hörde mig själv säga nej till måltider, trots att jag var hungrig, och väntade flera dagar utan att äta något. Jag sa till alla att det var ett experiment jag höll på med, för att se hur midjemåttet påverkades av mängden mat man åt.

 Jag hade precis flyttat till Karlskoga då men bodde i Arvika under skoldagarna. Jag skulle börja gymnasiet i Karlskoga efter sommaren, och det var då som komplexen verkligen började kicka in. I min gamla klass var jag en utav de smalaste tjejerna, men i den nya staden var alla så smala, med perfekta kroppar och sunda ansikten. Jag skulle gjort vad som helst för att få en sån kropp, och det gjorde jag nästan.

 I slutet av 2012 började jag känna en otrolig ångest när jag åt. Att vara mätt var en förbannelse, och jag var konstant rädd för att bli tjock. Min målvikt sommaren 2012 hade varit 50 kg (=17,3 i BMI), och när jag nådde den genom självsvält någonstans i december blev min målvikt istället 45 kg... Då spårade det rejält.

 Jag visste att det tog alldeles för lång tid att gå ner i vikt med min lilla "diet", så istället för att bara ha ångest efter en måltid gjorde jag något åt det. Med hjälp av den nedersta delen av en röd tandborste kräktes jag efter varje måltid förutom skolluncherna som oftast bestod av sallad eller en liten portion mat som jag visste att jag inte kunde bli mätt på. 

 Jag minns fortfarande vilka låtar jag spelade högt på toaletten så att ingen hemma skulle höra mig hosta och spotta. Jag stannade ofta länge kvar på toaletten så att ögonen skulle få sin normala färg igen efter att tårarna runnit av ansträngningen. Genomsnittligt kräktes jag ungefär 3ggr/dag och vägde mig efter varje gång. Fick jag inte upp all mat jag ätit fick jag hemska tankar som "du borde straffa dig själv, du borde skära dig själv för det här", men jag drog gränsen där, jag tänkte inte gå tillbaka till att skada mig själv på det sättet igen.

 Det hela fick förstås konsekvenser. Jag började tappa hår, fick blåmärken av minsta lilla och var konstant trött då jag vaknade mitt i nätterna av mardrömmar. Ibland tyckte jag även att jag såg hur ögonfärgen bleknade.

 Jag dokumenterade min kropp varje dag genom bilder, och det var inte förän jag tog den här bilden som jag förstod att jag behövde hjälp (ursäkta den lättklädda bilden):