.

Jag tänker bara säga som det är: Jag är helt emot SD. 

 

Jag får höra hela tiden att SD är ett parti med bra politik, att dom inte alls är rasistiska och att de kommer med bra förslag för att Sveriges ekonomi ska hålla så bra som möjligt i längden. Visst låter det bra? Men om man lyssnar nogrannare så hör man annat också.

   Invandrarna tar våra jobb, de vandaliserar hus och bilar och vår ekonomi kommer krascha på grund av dem. Muslimerna tar över. Jag vet åtminstone en av dessa motiveringar som använts förut.

   "Judarna tar våra jobb. Anledningen till att vår ekonomi är så dålig idag är på grund av judarna." Det var ungefär det Hitler sa, innan han lovade att få ett stopp på det hela. Han lovade att Tyskland skulle bli ett land med återställd ekonomi. Han var en bra talare, kom med bra förslag och hade en bra politik. Precis som SD. Det många inte tänkte på under den tiden var hur Hitler skulle ta sig ann dessa judar som ställde till det så mycket för Tyskland. Hitler verklade ju så resonlig - han skulle säkert komma på ett bra sätt att få ut judarna ur landet. Fast nu var han ju inte särskilt resonlig och jag vet åtminstone några i SD som inte heller har alla hästarna i stallet.

   Vill vi verkligen rösta fram ledare som går runt med järnrör på stan? Som kallar kvinnor för horor och invandrare för blattar? Som ljuger om sina bakgrunder för att vända folket emot invandrare? Som påstår att de inte alls är rasister, när dom skyller många av de problem vi har i Sverige på "invandrare". 

   Jag vil inte ha såna ledare. De verkar inte vara särskilt vettiga, eller resonliga eller benägna att se saker från mer än ett perspektiv. Jag vet att jag tar i nu, men jag vill inte ha en "Hitler situation" i Sverige. Om de inte kan hålla tassarna i styr, eller ens ha ett dåligt samvete för alla de lögner de spottat ur sig, hur kan vi då lita på dem när de har makten över Sverige? Hela tiden förnekar de vad de sagt, vad de gjort... Hela tiden försöker dom sudda ut spåren för att dölja för oss röstare att de inte duger som ledande parti. Jag tror inte människorna i Sverige förstår riktigt hur långt de kan gå. 

 

Jag vet inte vad folket förväntar sig av att ha SD i täten för Svensk politik. Eviga jobbmöjligheter, förmögenheter och välfärd? Ja visst, sitt på er lilla pengahög medan SD röjer stan från invandrare. Jag tycker inte att det är rättvist att säga att invandrarna är roten till jobblösheten i Sverige. Jag tror inte att det är de som har jobbat hårt i skolan, eller sökt jobb under somrarna, eller engagerat sig i jobblivet som är arbetslösa. Det är de som sitter och inte får någon hjälp i skolan, eller som inte ens bryr sig om sina egna liv som är arbetslösa. Och jag tror inte att arbetsgivarna anställer invandrare för att... "tja, de behöver jobb så varför inte?" utan för att de helt enkelt hade bättre kunskaper, mer erfarenhet, mer driv och passion. Det kanske är sånt som vi behöver mer i av i Sverige. Bättre skola, mer hjälp, mer stöd. Sen vill jag bara påminna alla om att invandrarna sällan jobbar på topnoch-ställen. De står och bakar pizzor hela dagarna och kör taxi eller buss, och oftast är det de som ger bäst service -större leenden, fler välkomnanden... Jag tror vi kan lära oss en hel del från dessa människor - de som lämnat allt bakom sig för att få en chans till ett liv i demokrati, utan terror och blodbad, utan död och våld. De vill bara leva i fred för en gångs skull.

   Vad gäller vandalismen tror jag inte heller att det enbart är invandrarnas fel. Det finns gott om Svenskar som älskar att förstöra för andra. Pyromaner, sadister, pedofiler, våltäcktsmän, rånare. Ska vi utvisa dom också kanske? Eller är det bara invandrarna vi vill få ut? För det verkar som att vi gärna ger böter till svenska kriminella, men när det kommer till invandrarna, då ska dom ut. Visserligen är det dåligt med respekt att komma till Sverige och bryta mot lagarna, men då kanske vi borde göra något åt brottshanteringen istället? Se till att verkligen alla, oavsett ursprung, får ett straff som passar brottet - inte hudfärg. 

 

Det jag försöker säga är att lösningen är inte att skicka tillbaka invandrarna dit de kom från. Ärligt talat tror jag inte att de ville fly från sitt hemland och slitas från sina föräldrar från första början. Jag tror att vi helt enkelt måste lära oss att hantera brott och dåliga kunskaper (vilket resulterar till jobblöshet) hos alla i Sverige. Hur vi ska bättre vår ekonomi, det vet jag inte, men jag vet att hade jag suttit i Sveriges ledande parti, skulle jag vilja ge alla en chans, och jag skulle vilja se äkta rättvisa. 

 

I walked into the classroom to find pink heart shaped Post it’s around my bench, but they’re carelessly painted black. On top of my chair there’s a thumbtack with its tine turned upwards. I was about 8 or 9 years old. I don’t recall telling the teacher about it.

I heard several times that people were talking shit about me behind my back, and I guess it’s been going on since the second grade, and it’s still going on. People were making fun of me and I ended up in fights incredibly often, both verbally and physically.

Desperate for friendship, I started asking people to be my best friend, as you kinda do when you’re 9, but I was rejected every time.

In fourth grade I found myself standing without a pen box in class, found it later in a toilet. The very same year I suppose my cellphone was stolen, since it suddenly disappeared and I never saw it again. I still have some emails from a particular guy that liked to scream at me with caps lock haha.

Whenever someone called me to hang out, I cried happy tears. It made me feel like I actually had friends, but it didn’t happen very often.

In fifth grade, I was hit by some shoulders in the corridors, and I saw how people looked at me, giggling and pointing. I also got a lot of critique about how I was dressed, what I did with my hair, how I talked and what I said. Saying things like “okey” instead of “okay” was apparently something that made me an incredibly annoying person. I often became defensive, trying to keep my chin up when everyone was putting me down, but that, too, was a faulty move according to my closest “friends”.

Seventh grade – new classmates. Classmates that weren’t found of anything I did or believed in. I used to hear that I had a “heart of ice”, and when I said something I would hear things like “go pray, you child of God” or simply just “shut up”.  Sometimes a guy would open the door to my classroom just to shout “God doesn’t exist” at me. In the ninth grade I got to hear, from the guys that told me my heart was of ice, that they had planned to kill me just because I was Christian. Still got to hear I was annoying, not only directly from my so called friends – I also heard it from basically strangers that claimed they had heard my friends say it behind my back.

Eight grade and I had never felt so left out before. The two friends I used to relay on told me to go get other friends and leave them alone. I used to always sit alone during math lessons. I never sat beside someone without being invited, and I often cried on the school toilet. I had great grades, but I suppose people got jealous, because every time I answered something wrong, I would hear loud laughters in the classroom.  I became extremely depressed and sort of suicidal, pacing around in the kitchen at night, wondering what would happen if I just stabbed myself with a kitchen knife.

A year later I thought I would get a break, but eventually it all came back as a guy was talking shit behind my back, just because I was Christian. I often felt ignored and left out, but crying was a sign of weakness, so every time I was about to cry, I did it on the toilet. This was when the eating disorders came. I would go days without eating a proper meal, and always say no if I was offered food somewhere.  I got to hear about how weak I was, both mentally and physically, and I hated the word “weak”.

The problem was that no one ever noticed how ill I was. I was actually given the title “happiest person in class”. It was so ironic.

When I moved from that city a year later, I thought everything would be better, and it was better for a while. Then everything got worse than ever before. I received threats from one of moms’ clients, who was about my age. She called me a slut, whore and a bitch, and she told me she would crush my face if she saw me. This made me incredibly scared, and at the same time my eating disorders took a whole new turn. I used to binge and then throw it all up by pushing a toothbrush down my throat after most meals. After a while, things started to clear up, and I got back on my feet. That’s when I wrote "that status" which happened to bring me down again. Got to hear things like “you should’ve killed yourself” and just mean things. It was hard to live a normal life with all the attention. People talked more about me than ever before, and I hated it. The status was only posted to encourage others in my previous situation to keep going, but instead people thought it was all about me, and they didn’t like it. People from my old city started getting in my business, apparently calling me a bitch for nothing. At the same time I lost most of my friends in my new city, and I drifted away from my comfort zone.

I still haven’t returned to my comfort zone.  I’m still out here, and I’ll probably never return. I’m not scared after receiving the threat, just cautious, always keeping track of my shadow from the streetlights at night. Working out for the sake of self-defense, but also to prevent being called “weak” again. But at least I’m fine now. Healthy and strong. Over it all, and done with depression.

I know now, that wounds heal, but scars remain. These things above have wounded me, shaped me, but they’re all just scars now.

People make mistakes all the time, and some people become living targets for these mistakes. I was a target, but not anymore.

No hard feelings against anyone in this story. <3

 

Looking back at 2013 really makes my head explode... This has been such an insane year! 

This year I have been through soooo much it actually surprises me, beginning with my status on facebook that actually reached 200 000 likes, 50 000 comments (not very nice all the time though...) and 15 000 shares. How freaking crazy is that?! 

Now this happens to be one of the best and worst experienses of my life. I did get the chance to reach out to several houndreds of thousands people and help others with my story, but not without my phone vibrating constantly for days and getting a lot of criticism from people all over the world. I actually stayed in school so that I wouldn't have to go home and answer all the friendrequests, haha, thanks guys...;)

This whole experiense had several other consequenses. For an instance I actually had to fight to get some "fake-me"s away from the internet. Also I was recognised, not only in school, but on chatroulette haha! 

 

But enough of that part of the year, there was actually a lot of other things that happened this year. 

• I actually fought my eating disorder! Now I eat like a man though but that's an other story haha!
• I started my amaaazing fitness jurney and I've reached results I could've never dreamed of!
• I realized I actually can paint - on my legs.
• I went to Spain for the first time of my life, it was amazing!
• My videoblog about different accents reached 1830 views! I was also informed that a teacher showed the video to her class during a lesson here in my city. Crazybaaalls!
• I had unbelievable experienses with God during this whole year, I'm so grateful for everything I've experiensed in his precense! 
• I met an incredible guy who turned out to become my boyfriend :')
• I've become so strong, both mentally and physically. I couldn't be more proud of myself!
• I lost an old friend of mine in a car-accident. R.I.P David Grönvall.
• I got a new cousine, she's adorable!

 

Idag stannade jag lite extra efter skolan och körde ett kort benpass med vikter innan jag gick hem och fortsatte träna där... Måste säga att det är helt sjukt hur mycket jag förbättrats under den senasste tiden! För bara några veckor sen squattade jag med 15 kg, men den här veckan kunde jag squatta med 17,5 kg. Dessutom ökade jag från 24 kg i utfall till 32 kg! Helt stört hur hårt kroppen kan kämpa när man väl vill! Efter alla dessa squats och utfall gick jag hem och körde en timme ben/rump-pass med lite cardio. Känns så sjukt skönt när man kan ta sig tid att verkligen träna hårt!

You won't belieeeve vad jag har haft för mig under tiden min dator har varit på lagning!

Okej, egentligen har jag bara ätit osv men har kommit på sååå många nya recept på mellanmål! Här är några av dom:

 

Det här kommer troligen vara det mest betydelsefulla blogginlägg jag någonsin skrivit på denna blogg. 

Jag har nämligen klurat och frågat mig själv varför jag har varit så otroligt lycklig den senaste månaden, och jag tror jag har hittat några anledningar som jag gärna vill dela med mig av! Så här har ni två nycklar till lycka (om man är som jag).

 

Jag har insett att jag har uppskattat det jag har kring mig mer än någonsin den senaste månaden.

En mamma och pappa som älskar mig, kramgoa småsyskon, gröna skogar, mat varje dag som dessutom smakar gott, en toalett som går att spola, kärleksfulla kompisar ja ALLT sånt där som man oftast tar för givet annars. Jag är tacksam för att jag kan bli förkyld och överleva, för let's face it, många överlever faktiskt inte en sån sak. 

Så länge vi är tacksamma för det vi faktiskt har, trots att det kan va svårt i vissa stunder, så är det svårt att fokusera på det som vi inte har.

 

 

Att visa den bästa sidan av sig själv innebär inte att man ska bli någon man inte är, eller att man ska dölja sina "annorlunda sidor". Däremot skulle jag personligen vilja råda alla att börja ta kontroll över sina känslor och inte bara ta spontana beslut när man är i ett negativt sinnesstånd.

Som kristen och troende brukar jag tänka "vad skulle Jesus göra?" i situationer där jag känner att mina gärningar styrs av mina känslor såsom rädsla, ilksa, sorg osv... Så nu, istället för att krossa en insekt det första jag gör, så tar fångar jag den (om den inte bits) i handen och släpper ut den. Och ja, det är faktiskt riktigt ärofyllt och upplyftande att veta att man inte ens gör en fluga förnär. 

Så var så goda som möjligt, så kärleksfulla som möjligt, så kommer ni se att kärleken inte bara kommer tillbaka utan att du också kan va riktigt stolt över dig själv.

 

Hejhej!

Besökte min hemstad under veckan som varit och spenderat tid med mina fina vänner! En heldag ägnades åt att cykla till en av dessa vänners sommarstuga 2.6 mil utanför stan.